Bild från google.

 

Från början var min himmel full av stjärnor,de glittrade som diamanter och deras sken syntes ända ner till det blå/gröna klotet som kallas jorden.Då när det ännu fanns hopp så var blommorna fina med sina sprakande färger,havets kluckande var behagligligt att lyssna på och trädens sus vaggade en i sin famn.Då,när det ännu fanns hopp så var världen inbäddad i ett mjukt skimmer.Det skimret förstörde du.Skimret blev håligare och håligare för varje dumt ord du sa eller dum handling du gjorde.Tillsist såg det ut som jag kan tänka mig att vårat ozonlager gör.Eller som månen eller en hålig ost.Varje gång du sårade mig så högg det till i hjärtat,som om en bit lossnade för varje gång.Hjärtat är inte helt längre.Några få stjärnor finns det kvar på min himmel nu,de andra har du fått att försvinna.De som finns kvar lyser svagt och min himmel är inte längre stjärnklar.Jag undrar om du kan få min himmel helt svart.Vad händer då?Försvinner allt då?Är det som att sugas ner i ett stort svart hål?Jag vet inte.Och det skrämmer mig.